Årsmöte Södermanlands Östergötlands Skogsmannaförbund
Samtliga medlemmar bjöds in till ett digital årsmöte vilket ett drygt 10-tal hörsammande. Sedvanlig dagordning avhandlades och styrelsen fick ansvarsfrihet för det gånga räkenskapsåret. Ekonomin är god i förbundet och ny styrelse fick i uppdrag att följa utvecklingen av pågående pandemi och dess påverkan på våra aktiviteter.
text Göran From
Det var en mycket intresserad och kvalificerad grupp skogsmänniskor som tog del av Fredrik Bergströms skogsbruksfilosofi på Frängsäter.
Visst går det att bruka skogen hyggesfritt. Det kunde de 50 deltagarna i SÖS årsmötesexkursion på Frängsäter den 16 augusti konstatera med egna ögon. Men diskussionerna var livliga. Hyggesfria skogsbruksmetoder går i flera avseenden på tvärs mot det trakthyggesbruk som sedan mitten av 1900-talet varit legio i svenska skogar.
På Frängsäters marker mellan Rejmyre och Hävla har inga föryngringsavverkningar gjorts under de senaste 60 åren.
– Efter en storm 1959 bestämde sig min far för att det fick vara nog med plantering. Istället började han ställa skärmar, ta ut de stora träden och låta skogen själv sköta föryngringen. Sedan har jag fortsatt på samma sätt.
Frängsäters vackra huvudbyggnad uppfördes i slutet av 1700-talet.
Det berättade Fredrik Bergström när han tog emot besökarna på gårdsplanen framför Frängsäters vackra huvudbyggnad från 1700-talet. Där berättade han om gårdens historia som räknar sitt ursprung långt ner i medeltiden. Den västra flygeln är byggd på 1600-talet och flyttades när den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes.
Ingen kan säga annat än att det skogsskötselkoncept, som Fredriks pappa Erik utvecklade, varit framgångsrikt. Frängsäters 1 150 hektar skogsmark producerar i genomsnitt 5 000 kubikmeter virke per år med en insats av 500 planterade plantor.
Själva exkursionen innebar en rundtur på markerna söder om gården med flera stopp på intressanta platser. Fredrik berättade där detaljerat om skogsskötseln på Frängsäter, som mycket kort präglas av total avsaknad på kalhyggen.
– Folket på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen var minst sagt inte förtjusta över pappas metoder. Det här var ju under schablonskogsbrukets blomningstid, berättade Fredrik.
Men så småningom vände vinden och Frängsäter blev ett besöksmål av rang för såväl skogsägare från när och fjärran som för media. Kulmen var den exkursion som SÖS genomförde tillsammans med MoDo år 1993. Den samlade mer än 300 deltagare.
– Idag fattar jag knappt hur vi klarade logistiken, sade Fredrik. Men naturligtvis var det också väldigt stimulerande att möta ett så stort intresse för vad vi höll på med här på Frängsäter.
– Detta är en avancerad form av skärmskogsbruk. Det är så långt från schablonmässighet som man kan komma. Utgångspunkten är varje bestånds specifika förutsättningar och innebär bland annat att den markflora som finns under de mogna träden inte ska förändras sedan skärmen ställts ut.
Det var många som ville ta närmare del av tankarna bakom skogsskötseln på Frängsäter.
– En tumregel är att aldrig ta bort mer än 30 procent av kubikinnehållet i beståndet, säger Fredrik. Då behåller man stormfastheten och undviker att de späda plantor som redan finns i beståndet inte utsätts för en ljuschock.
Grundprincipen är att släppa ner bara precis så mycket ljus till marken att fröna kan gro. Sedan kan de unga träden gärna få stå och stampa i flera tiotals år.
– Barrträd ska växa långsamt i starten, det danar kvaliteten, säger Fredrik.
De träd som tas bort när skärmen ställs är de största, men även träd som har sämre anlag eller på något sätt är skadade, tas ut. Det vägnät som skapas av den skördare som ställer skärmen bibehålls under beståndets hela omloppstid. Vägarna är viktiga och utnyttjas också som fällningszoner under de oftast två utglesningar som sedan sker.
– Den första utglesningen gör vi normalt efter sex, sju år, berättade Fredrik. Plantorna har då etablerat sig och blivit små träd. Med ökad tillgång på ljus tar deras tillväxt fart.
Efter en andra utglesning får skärmträden stå kvar i ytterligare några år och avverkas stegvis efter cirka 18 till 22 år.
– Men även i skärmskogsbruk krävs samma slags naturhänsyn som i trakthyggesbruk, så vi strävar efter att om möjligt också lämna en del träd som har förutsättningar att utvecklas till naturvärdesträd.
Sedan skärmträden avverkats höggallras beståndet med vissa mellanrum för att göra det enskiktat innan det så småningom är dags att börja om med en ny skärm.
Alltid lika debattglade Hans Carlander ställde många frågor under exkursionen.
Inte oväntat fick Fredrik många frågor om ekonomin i den här typen skogsskötsel, som ju innebär tätare intervall mellan åtgärderna i de olika bestånden.
– Det är en fråga som först min far och sedan jag har fått besvara åtskilliga gånger genom åren. Men det blir inte dyrare! Tvärtom. På grund av de låga kostnaderna för att anlägga ny skog blir nettot i slutändan högre, konstaterade han.
En annan fråga som kom upp var att metoden leder till förgraning. Det är ju skuggtålig gran som är bäst lämpad att föryngra under skärm.
– Jo, visst har andelen gran ökat på våra marker, berättade Fredrik. Men det är ju något som bara gäller här utan i hela södra Sverige.
Exkursionsdeltagarna spred sig ut i den tallskärm stom ställdes för sju år sedan för att med egna ögon kolla återväxten.
Fredrik har också provat att föryngra tall under skärm. Den tallskärm som ställdes ut för sju år sedan studerades också under exkursionen.
– Jag kan knappast vara nöjd med återväxtresultatet, sade Fredrik Bergström innan exkursionsdeltagarna spred sig över ytan för att med egna ögon kolla återväxten. På grund av sjukdom kunde jag tyvärr inte vara med när skärmen ställdes ut, och den blev lite för gles på några ställen och för tät på andra. Vad som är ett optimalt stamantal för att både få en tillfredsställande återväxt och inte förändra markfloran är svårt att avgöra. Därför ser jag en sådan här exkursion med så många skogliga experter samlade som väldigt värdefull. Jag lyssnar och tar till mig av de synpunkter som kommer fram.
Årsmötes i det fria.
Skogsexkursionen avslutades som vanligt med föreningens årsmöte i det fria. Verksamhetsberättelsen för det gångna året gicks igenom och kommenterades. Beslut fattades om att framöver ta ut en serviceavgift om 100 kr per år för ständiga medlemmar för att stärka föreningens ekonomi.
Nils Hamilton tackade Fredrik Bergström för en mycket intressant och givande exkursion med en gåva bestående av lokalt tillverkade ostar.
Efter en välsmakande måltid uttryckte SÖS ordförande Nils Hamilton sitt och deltagarnas tack till Fredrik Bergström för den intressanta exkursionen. Undertecknad, som efter åtta år som webbredaktör, hade avböjt omval, avtackades också.
Text och foto: Lars Klingström
Exkursionen avslutades med traditionell gruppfotografering.
Södermanland-Östergötlands Skogsmannaförbunds sedvanliga våraktivitet 2019 var ett intressant studiebesök på Skärblacka Bruk den 11 april.
Efter att ha inlett kvällen med kaffe och smörgås gav platschefen Håkan Krantz en initierad bild av den nyinvesterade anläggningen. 
Efter en spektakulär flytt av en pappersmaskin från bolagets finska anläggning i Tervasaari har Skärblacka har bruket blivit BillerudKorsnäs centrum för tillverkning av så kallat MG-papper (maskinglättat papper). Tillsammans med en redan befintlig MG-maskin i Skärblacka gör det bruket till den största tillverkaren i Europa av detta slags papper. Investeringen innebar att personalstyrkan samtidigt ökade med 50 till 740.
Susanne Leierth och Ari Nikko, tillsammans med Göran From, sekreterare i SÖS.
Därefter tog Susanne Leierth och Ari Nikko över och ledde de 25 deltagarna genom den imponerande anläggningen.
Skärblacka Bruk är en viktig enhet i den svenska skogsindustrin och bidrar genom sitt stora råvarubehov till en trygg avsättning för barrmassaved i regionen.
Sammanfattningsvis ett mycket intressant besök, summerade de 25 deltagarna. Intresset för besöket var stort men
Södermanland-Östergötlands Skogsmannaförbunds 121:a årsmöte gick våtmarkernas tecken. Efter första dagens skyttetävling lade Hans von Essen grunden i ämnet med en inspirerande presentation av Våtmarksfonden. Andra dagen guidades de 32 deltagarna runt på de välskötta markerna och fick bland annat se vad som kommer att bli Sörmlands största våtmark.
Hans von Essen är generalsekreterare i Våtmarksfonden redogjorde för hur det svenska landskapet har dränerats på vatten under de senaste 150 åren.
– Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker försvunnit. Störst andel har gått förlorad i slättlandskapen i södra Sverige. I till exempel Skåne och Mälardalen finns idag bara omkring en tiondel av den ursprungliga våtmarksarealen kvar.
Hans von Essen redogjorde engagerat för värdet av våtmarker i landskapet.
Hans von Essen konstaterar att detta fått stora och negativa ekologiska konsekvenser. Det är väl dokumenterat att den biologiska mångfalden och i synnerhet fågellivet påverkats på ett märkbart sätt.
– De senaste årens torka och extremt låga nivåer i grundvattenmagasinen har också satt fokus på våtmarkernas betydelse för grundvattnnivåerna, sade han.
Genom utdikningen av våtmarker och dikning överhuvudtaget sker vattenavrinningen i landskapet snabbare. Allt mer vatten transporteras ut i sjöar och vattendrag utan att hinna tränga djupare ner i marken. Under den här brandsommaren har många röster höjts för att vattenflödena i landskapet behöver bromsas, bland annat genom våtmarker.
Stiftelsen Svensk Våtmarksfond har sedan den bildades för 23 år sedan bidragit till att cirka 650 våtmarker kunnat återskapas.
– Det handlar om totalt 7 000 hektar, berättade Hans von Essen. Men de utgör ändå bara småfläckar i stora avrinningsområden. För att återskapa hela vattenlandskap krävs större insatser och inte minst en samverkan mellan såväl markägare som olika våtmarksaktörer.
Dag två ägnades som vanligt (sedan 1897) åt en exkursion. Denna gång på markerna runt Nynäs slott som har status av naturreservat. Det ägs av Sörmlands Naturbruk som i sin tur är en del av landstinget. Här bedriver Öknaskolan ett aktivt, miljöanpassat jordbruk på sammanlagt 280 hektar.
– Allt växtodling är uppfyller de regler som satts upp av KRAV, berättade exkursionsledaren Stephan Gäfvert, som förestår naturreservatet på Nynäs. Här finns omkring 200 kor som är en förutsättning för att vi ska kunna hålla markerna öppna.
Stephan Gäfvert visade med hjälp av ett äldre foto hur den igenväxta beteshagen invid vattnet rensats och sjön åter blivit synlig från vägen.
På väg till den första exkursionspunkten stannade man till för att inta förmiddagskaffe. Här visade Stephan hur en igenväxande strandäng rensats från sly och småträd.
– Den betesmark som funnits här i tusentals år hade förvandlats till en tät slyskog. Nu betas den igen och sjön har åter blivit synlig från vägen.
Färden gick sedan vidare till ett avverkat område invid en bäck som rinner mellan sjön Björken och Rundbosjön. Den är idag klassad som nyckelbiotop. Här var åkermark fram till efter andra världskriget. Den planterades då igen med gran. För fjorton år sedan avverkades granskogen.
Marie Dahlstrand Wickström från Skogssällskapet ansvarade för avverkningen och berättade hur man rådgjorde med Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen innan den gjordes.
Marie Dahlstrand Wickström från Skogssällskapet ledde diskussionerna invid den lilla bäcken på den första exkursionspunkten.
– Vi valde att tillskapa högstubbar med en del granar kvar och ta bort de stora granarna för att inte riskera rotvältor och erosion nära bäcken. För att inte skada bäcken skotades virket ut längs med den. Målet var att vidga kantzonen och få till en bredare lövkant som inte blåser ned utan kan stå för all framtid. Var det vi då gjorde rätt eller fel?
Frågan blev utgångspunkt för en lång diskussion som mynnade ut i att det som då gjordes utan tvekan var rätt. Det är ju miljön invid den beskuggade bäcken som är orsaken till områdetsnyckelbiotopskvaliteter.
– Det är heller inte fel att ta hänsyn till de höga estetiska kvaliteterna och vad som uppskattas av allmänheten, uttryckte sig en av exkursionsdeltagarna.
Vid den andra exkursionspunkten beskådades det som planeras att bli Sörmlands största våtmark. Den ligger i en dalgång som idag består av dels sanka marker som inte odlas, dels betesmark och odlingsmark. Den totala arealen för den blivande våtmarken är cirka 60 hektar.
Här redogjorde Sören Eriksson från Hushållningssällskapet/HS Konsult och Ingrid Franzén, Länsstyrelsen, för de planer som nu håller på att ta allt mer fast form.
– Det är en idealisk plats för en våtmark, sade Sören Eriksson. Här har ju en gång varit en sjö vilket minimerar anläggningsarbetena.
Sören Eriksson från Hushållningssällskapet/HS Konsult redogjorde initierat för vilka regler som gäller för anläggandet av våtmarker.
Hittills har våtmarkernas betydelse för fågellivet varit det främsta argumentet för dem.
– Men efter de senaste årens torra somrar, och inte minst årets många skogsbränder, har våtmarkernas förmåga att hålla kvar vatten i landskapet allt mer poängterats. Inte minst behövs sådana här våta barriärer för att minska de utsläpp av fosfor och kväve till Östersjön, som är en viktig orsak till övergödningen i den.
Ingrid Franzén berättade att man planerar att anlägga stigar och utkiksplatser på olika platser invid den blivande våtmarken.
– Nynäsreservatet är redan idag ett omtyckt utflyktsmål och våtmarken kommer att ytterligare höja dess attraktionsvärde, sade hon.
Alla exkursionsdeltagarna framför Nynäs ståtliga slott.
Exkursionen avslutades med en sen lunch på den restaurang som finns vid Nynäs slott samt sedvanligt årsmöte. Styrelsens sammansättning för verksamhetsåret 2018-2019 framgår under Om SÖS på denna webbsida.
Text och foto: Lars Klingström
Nynäs slott ligger någon mil öster om Tystberga vid Rundbosjön, en numera avsnörd vik av Östersjön. Det räknar sina anor till det tidiga 1300-talet. Den nuvarande pampiga huvudbyggnaden började uppföras på 1650-talet.
Slottet har genom århundradena haft flera ägare från den svenska högadeln. Sist ut blev familjen Gripenstedt som år 1967 sålde det till Landstinget i Sörmland.
År 1971 inrättades markerna till naturreservat. Den totala arealen är 3 800 hektar, varav nästan 2 000 hektar utgörs av produktiv skogsmark och 500 hektar är öppen mark.
Slottet är öppet för allmänheten liksom även den nyuppförda ladugården där besökarna kan ta del av djurskötseln.
Fler bilder från exkursionen:
Janne Persson vann skyttetävlingen och har glädjen att härbergera det minst sagt ståtliga det ståtliga vandringspriset till nästa år.
Förmiddagskaffe med utsikt över Rundbosjön.
Peter Wisslander berättade om det en gång givande kräftfisket (svenska kräftor) i ån mellan Björken och Rundbosjön.
Ingrid Franzén, länsstyrelsen, berättade om hur man planerar att anlägga stigar och utkiksplatser på olika platser invid den blivande våtmarken.
Årets vintermöte genomfördes på Skavsta flygplats utanför Nyköping och samlade drygt 20 medlemmar. På programmet stod ett föredrag av Nils Carlberg med den provokativa titeln ”Vilken sprängkraft har bombmurklan på rätten att bruka skogen?”
Nils, som tidigare arbetade som tillsynsspecialist på Skogsstyrelsen, började med beskriva huvudnumret för kvällen – Bombmurklan. Denna är en tidig vårsvamp som klassas som en hotad (sårbar) art. Runt 90 procent av Europas bombmurklor finns i Sverige, där den har sitt viktigaste utbredningsområde runt Mälaren. Bombmurklan trivs i väldränerade granskogar och helt klart är att den inte klarar en hyggesfas. Det är idag inte klarlagt om det är en förnasvamp (saprofyt) eller en mykorrhizasvamp.
Därefter beskrev Nils Artskyddsförordningen regelverk, vilka arter som berörs regleras av nationella-, regionala- och EU-krav. Efter den genomgången berättade han om de juridiska processer som har pågått i närtid och hur domsluten fallit ut.
Avslutningsvis så ställdes frågan hur arternas status kan säkras idag? Nils redovisade vilka skyddsformer, förbud och rekommendationer som ökar överlevnad av själva arten.
Auditoriet drog slutsatser om fridlysningsbestämmelserna också gäller för skogsbruket. Men om markanvändningen försvåras avsevärt ska en proportionalitetsavvägning göras och dispens kan då medges.Vilka fridlysta arter som regleras nationellt framgår i Artskyddsförordningen, bilaga 2 och EU-arter i bilaga 1,
Text och foto: Göran From
Traditionell gruppbild med samtliga exkursionsdeltagare framför torpet Sjökullen där årsmötet hölls och lunchen intogs.
Södermanlands-Östergötlands Skogsmannaförbund fyller 120 i år. Jubileet firades den 16-17 augusti i sydligaste Östergötland där den sedvanliga skogsexkursionen i samband med årsmötet genomfördes i Hålaveden med Häradsmarken AB som värd. Jubileumsmiddagen intogs på Tranås Stadshotell med föredrag av Södras före detta ordförande Christer Segerstéen.
Ända sedan starten år 1897 har SÖS årsmöten genomförts enligt samma mall: Dag 1, skyttetävlingar och på kvällen föredrag i något aktuellt ämne samt middag. Dag 2, skogsexkursion och årsmöte i samband med lunchen. Så ock detta år.
Christer Segerstéens föredrag handlade om huruvida skogsägande och skogsägarföreningar går att förena. Svaret på frågan var inte oväntat ett rungande ja.
– I slutet av 1970-talet var Södra ett företag i djup kris som utmynnade i att staten blev delägare. Risken var stor att Södras industrier skulle bli en del av de många statliga bolagen.
Först 1984 började Södra åter stå på egna ben. Staten köptes ut och därefter gällde det att välja väg för framtiden.
– Södras ledning fattade flera tuffa beslut vid den här tiden, berättade Christer Segerstéen. Bland annat att inte satsa på papperstillverkning. Det är vi glada för idag när vi ser hur det ser ut på pappersmarknaden.
Viktigast anser han vara att man lyckades hålla emot de krafter som ville bolagisera Södra.
– Istället gick Södra på offensiven och förnyade företagsformen. Det kan vi idag skörda frukterna av i form av mycket aktiva och engagerade medlemmar. Det är en win-win-situation som gynnar både skogsägareföreningen Södra och dess 50 000 skogsägande medlemmar.
Dag 2 ägnades åt en exkursion i Hålaveden, en gång gränsskog mellan Östergötland och Småland. Namnet Hålaveden betyder på fornsvenska ”den djupa skogen”, vilket tydligt framgick när bussen i sakta mak rörde sig fram i det småskurna skogslandskapet.
Jan Persson, VD för Häradsmarken, berättade under färden om företaget, som samlar tolv häradsallmänningarna i Östergötland. Han gav också en initierad bild av den urgamla företeelsen häradsallmänningar.
– Det finns belägg för att det fanns häradsallmänningar redan på 1000-talet – och förmodligen ännu tidigare, berättade han. Landskapen var uppbyggda av härader som hade uppstått vartefter människorna blivit bofasta och etablerat bosättningar i bygderna.
Häradenas allmänningar var de områden utanför bebyggelsens omedelbara närhet som nyttjades av alla bybor. Där lät man kreaturen beta, högg timmer och samlade brännved. Häradsallmänningen var all den mark som av hävd tillhörde bygden. Deras yttre gränser bestämdes av hur långt en människas rop kunde höras från byn mellan Sankt Botolfs dag och midsommarafton, alltså mellan den 17 och 24 juni.
Exkursionsbussen färdades genom de tre häradsallmänningarna Lysing, Göstring och Norra Vedbo. Det första stoppet gjordes vid ett 65-årigt björkbestånd som nu nått slutavverkningsålder. Anders Åneklint, skogvaktare på Häradsmarken, berättade att bland de fem återbeskogningsalternativ man övervägt, hade valt plantering av högförädlad björk. Motivet var främst FSC-certifieringens krav på 5 procent löv.
På den andra exkursionspunkten var ett hygge som 2013 föryngrats under tallskärm med tre olika metoder: Sådd contorta, sådd tall och planterad tall. Syftet var att få en indikation på vilken metod som var lämpligast ur viltbetessynpunkt. De inventeringar som gjorts visar att contortan har klarat sig bäst från rådjursbetning rådjur. Men när plantorna kommit över 3 – 4 decimeters höjd älgbetas alla plantor lika hårt oavsett föryngringsmetod.
Älgskador var också temat också på den tredje exkursionspunkten i ett 7-årigt, ännu inte röjt tallbestånd. En ÄBIN-inventering 2016 gav besked om att en femtedel av huvudstammarna hade färska skador och att nio av tio hade gamla skador.
Lunchen intogs vid torpet Sjökullen tillhörigt Göstrings häradsallmänning, särdeles vackert beläget invid sjön Trehörningen. Där genomfördes också årsmötet, som leddes av SÖS ordförande Nils Hamilton.
Årsmötet gick på valberedningens förslag vilket innebar att den enda förändringen i styrelsen var att eric Carpholm, som hade avböjt återval, avgick som styrelsesuppleant. Den vakanta platsen återbesattes inte. Beslut fattades också om att höja medlemsavgiften från 150 kr till 250 kr per år. Styrelsens sammansättning för verksamhetsåret 2017-2018 framgår på annan plats på denna webbsida.
Vid den avslutande lunchen valde Johan Adelswärd, ordförande i SÖS fram till 2002 att påminna om föreningens 120-åriga historia.
– SÖS var tidigt ute och vi är idag Sveriges äldsta förening i sitt slag. Upprinnelsen var det initiativ som togs vid Allmänna Svenska Skogvaktareförbundets möte i augusti 1897 då man uppmanade till att bilda länsförbund inom varje överjägmästaredistrikt. Vid ett möte i december samma år i Katrineholm bildades Södermanlands-Östergötlands Skogsmannaförbund.
– Det är roligt att SÖS fortfarande möter så stort intresse trots att tiderna och sättet att kommunicera förändrats totalt under dessa många år. Skogsbruk är den mest långsiktiga verksamhet man kan ägna sig åt och jag tror att det här sättet att träffas och utbyta erfarenheter kommer att värderas högt också i framtiden. Inte minst på grund av de trevliga former som det sker på.
Text och foto: Lars Klingström
Nedan fler bilder från exkursionen.
Exkursionen leddes initierat och med fast hand av Häradsmarkens VD, Jan Persson.
Nils Hamilton, Anders Åneklint och Jan Persson.
Exkursionen på Holmens marker i skogarna söder om Rejmyre blev uppskattad av de cirka 40 deltagarna. I bästa tänkbara väder genomfördes en busstur på krokiga skogsvägar med flera stopp på skogs- och industrihistoriskt intressanta platser.
Dagen innan tog 20-talet medlemmar del av ett intressant föredrag av Jimmy Pettersson, fältansvarig för SLU-projektet Sydälg. Som vanligt när det handlar om älg och jakt var engagemanget bland åhörarna stort – ja till och med jättestort. Efteråt gick från konferenslokalen till den vackra matsalen på Elgsjögården för att avnjuta en välsmakande middag och mycket trevlig middag.
Temat för andra dagens exkursion var boken En bruksskogs historia – Finspångs bruks historia under 300 år, skriven av fotografen och författaren Bo Backström tillsammans med historieprofessorn Lars Östlund, SLU. Boken handlar om de skogar som en gång tillhört järnbruket och kanongjuteriet i Finspång. Den är egentligen en ovanligt vacker vetenskaplig avhandling finansierad av det stora forskningsprogrammet Future Forests, som sitt namn till trots också insett värdet av att skapa en bättre bild av historien i de svenska skogarna.
Egentligen skulle Bo Backström själv ha deltagit och lett exkursionen. Men han var förhindrad att göra detta denna dag och det var istället Lars Klingström, f.d. informationschef i Holmen Skog som gav bakgrunden till projektet. Flera faktorer samverkade till att det blev av. Dels att det osorterade kartarkiv som förvarades på en vind på Holmenhuset i Norrköping äntligen digitaliserades, dels att det var Bo Backström som fick uppdraget att fotografera av de flera tusen kartorna. Denne upptäckte vilken skatt de utgjorde och inspirerades att tränga djupare i Finspångs styckebruks arkiv – som visade sig vara enormt.
En tredje och mycket viktig faktor var att Göran ”Bobben” Johansson, produktionsledare vid Holmen Skog, hade noterat att de skogar som avsattes som reservat på grund av sina höga naturvärden, i många fall hade en bakgrund som hårt utnyttjade allmänningsskogar. Detta utmynnade i att Holmen 2009 bjöd in tre mycket namnkunniga forskare till en exkursion i de gamla bruksskogarna i Hällestad bergslag. Det var förutom Lars Östlund också naturvårdsprofessorn Lena Gustafsson samt Gert Magnusson från Riksantikvarieämbetet, specialist på tidig järnbrukshistoria. Inte minst deltog också Jan-Erik Karlström, f.d. virkesköpare i Holmen numera primus motor i den verksamhet kring gruvorna i Hällestad som han dragit igång.
Man konstaterade samfällt att den dokumentation som fanns om det gamla Finspångsbrukets skogar var helt unikt och att det utan tvekan var värt att göra ett riktigt forskningsprojekt om. Bo Backström fick senare klartecken att dra igång assisterad av Lars Östlund.
Bo konstaterade snart att källmaterialet var enormt och han bara hann gå igenom en del, inom den tidsrymd han hade till förfogande. Inte minst blev han imponerad av med vilken noggrannhet alla uppgifter noterats. Han såg det också som en upplevelse att ta del av slitna skogvaktarkartor från 1800-talet och början av förra seklet. De var den tidens beståndsregister och är fullskrivna med uppgifter om när olika åtgärder genomförts.
Före avfärden ut i skogen berättade Jan-Erik Karlström, på sitt oefterhärmliga sätt, kryddat med anekdoter och skrönor, om Elgsjögården, skogarna och om Hällestads bergslag som han ägnat så många år åt. Det är hans förtjänst att Gruvstugan i Hällestad har rustats upp och nu blivit ett besöksmål av rang. Han är också primus motor i den teatergrupp som sedan 2005 varje år uppför ett nyskrivet gruvspel invid Gruvstugan.
Under bussfärden gjordes flera stopp vid intressanta platser, och som alltid i det här sällskapet gav det upphov till livliga diskussioner och inlägg. Bland annat besågs resterna av några skogsplantskolor som på dåvarande förvaltaren Carl Magnus Sjögreens initiativ började anläggas på 1860-talet då trakthyggesbruk infördes i Finspångsskogarna.
I samband med lunchen genomfördes årsmötet på vackrast tänkbara plats – en cirka 150- årig pelarsal av högresta tallar.
På den sista exkursionspunkten besågs resterna av en gammal flottled som sträckt sig fyra mil i en v-formad båge genom skogarna och som slutade vid sågverket i Butbro. Den var ett exempel på hur Finspångsbruket mötte den nya tid som bröt in då inte längre träkolen var nödvändig för järntillverkningen. Nu fick grov skog ett nytt värde och utan vägar var flottning då det enda sättet att förflytta timret till sågen. Utan strömmande vatten och med bara mänskliga musklers kraft var det ett ett tungt jobb att flytta dra timret i rännor och spela det över sjöarna några hektiska veckor om våren. Flottningen avtog inpå 1900-talet men fick en renässans under det tidiga 1950-talet då den så kallade Koreaboomen gjorde att sågverken gick på högvarv.
Text och foto: Lars Klingström